fucksociety

Alla vet väl att vi svenskar är mesiga vad gäller det mesta. Vi lever i landet lagom där begreppet lagom innebär att man inte ska sticka ut. Det har blivit som en norm i det svenska samhället. Vi har lyxen att ha yttrandefrihet, hur kommer det sig då att vi inte tar vara på den?

I princip hela mitt liv har jag fört fram mina åsikter samtidigt som jag sett andra avstå från sin yttrandefrihet. ”Men så säger man bara inte”. Vem bestämmer vad man får säga och inte? Det är inte direkt rasistiska saker jag säger, allt jag säger kan jag i princip motivera (nu syftar jag på mina anti-feminism uttalanden). Yttrandefrihet, kära befolkning, är något vi bör ta vara på när vi har chansen.

När man känner sig underlägsen kan denna unika yttrandefrihet hamna i skymundan. För att ta ett konkret exempel kan vi förflytta oss till skolans fyra väggar. Läraren i fråga har precis förklarat vad som behöver göras och med vilka metoder eleverna ska gå till väga. På rasten pågår en diskussion mellan eleverna där det visar sig att alla tycker att lärarens idé var dålig. Nu till den stora frågan. Vem framför att det är en dålig idé? Istället för att alla går till läraren och säger vad de tycker är det bara en som har mod att framföra sin åsikt och gör det. Konsekvensen av detta blir att läraren känner sig kritiserad och nonchalerad av en enskild elev och utnyttjar därmed sin maktposition och visar att eleven i fråga inte har någon talan. Hade däremot alla sagt till läraren vad de tyckte skulle det kanske resulterat i en bra, konstruktiv diskussion där man kunnat komma överens istället för att en person hängs ut och får stämpeln ”pessimist”. Samtidigt som eleven inte är särskilt omtyckt utav läraren.

Nu kanske ni tror att det bara gäller situationer mellan elever och lärare men det händer överallt, bland annat på arbetet. Har man till exempel rollen som lagledare bär man ett större ansvar än de andra. Rollen betyder däremot inte att någon annan inte har rätt att få tycka till om saker och ting. En dag bestämmer chefen att en förändring ska ske och ingen på jobbet gillar det. Vem får framföra det till chefen om inte lagledaren, som i sin tur rent ut sagt får ta skit ifrån sin chef trots att alla är eniga om att det är en dålig förändring. Orättvist? Nej, feghet skulle jag vilja kalla det, att folk varken står för sin åsikt eller utnyttjar sin yttrandefrihet.

Framför allt här vill jag påpeka något riktigt svenskt, man offrar någon annan för att slippa bli uthängd själv. Går det att lägga skulden på någon annan, så gör många svenskar det.

Det är att svälja sin stolthet när man inte vågar stå för vad man tycker. Vill du vara den som följer strömmen eller den som går mot strömmen och därmed kommer komma längst i livet? VALET ÄR DITT, låt inte det också rinna ut i sanden likt yttrandefriheten.

Kanske kan man börja med att göra sig av med fobin att göra bort sig till en början. Som det nämns i filmen i slutet av inlägget.

Yttrandefrihet är en frihet, en bonus, en lyx, ett privilegie. Är det inte just det som folk vill ha nu för tiden?

Den är rätt löjlig filmen, men samtidigt tycker jag att den är rätt klockren.